I Belarus har en stor proteströrelse vuxit fram, som en reaktion på det oärliga presidentvalet i augusti, och en nattstånden, korrupt, brutal regim. Ett fenomen i det belarusiska folkupproret är en våg av kreativt skapande. Hur fungerar konst och kultur som motstånd?

En höstdag i oktober står två excentriska personer i svarta kläder och högklackade skor vid Dramaten i Stockholm. De höjer musiken på sin bärbara stereo, tar tag i var sin klädställning på hjul med röda och vita kläder, ger sig av genom Stockholms folktätaste gator. Den märkliga duon består av konstnärerna Ludmila Christeseva och Ed ward Tarletski, båda belarusier bosatta i Stockholm.

– Vi berättar för stockholmarna om de absurditeter som händer i Belarus, förklarar dragartisten, konstnären och aktivisten Edward Tarletski, och rättar till sin pompösa peruk.

Först förföljdes belarusier för användning av den vit-röd-vita nationsflaggan som är symbol för ett nytt, demokratiskt Belarus. Nu straffas folk till och med om de hänger vita och röda kläder på en tvättlina i protest mot den auktoritära regimen. Färgerna, säger staten, är placerade i fel ideologisk ordning.

Edward, även känd under scennamnet Madam Zju-Zju, grundade den första LGBT-organisationen i Belarus, ”Belarus Lambda League”. I slutet på 2010-talet förföljdes han av den belarusiska regimen och hamnade i Sverige som kvotflykting.

– Jag tror att konst är ett mycket effektivt medel för att väcka människors uppmärksamhet och
informera dem om vad som pågår, säger Edward Tarletski. Delar man ut en broschyr med information om att belarusier inte får hänga sin tvätt på balkongen som de vill, så kommer
många att inte läsa klart den. Genom performance når vi fler.

Edwards konstnärspartner Ludmila Christeseva har, till skillnad från Edward, aldrig sett sig som politisk aktivist. Länge har hennes konst handlat om genderfrågor och hennes identitet som kvinna, en belarusisk kvinna i Sverige:

Ludmilas beskrivning av den rådande regimen som ”status quo” passar också in för att skildra belarusiernas relativa passivitet före 2020. Svaret på frågan varför det händer nu och inte
tidigare är, enligt slavisten Per-Arne Bodin, den unga generationen:

– Lukasjenka har varit vid makten alldeles för länge, och maktens nonchalans framgår mer och mer. Det finns en ung generation som inte längre har en stark knytning till det sovjetiska förflutna, och de har fått nog.

Per-Arne Bodin säger att just det faktum att den sovjetiska identiteten var förhållandevis stark hos belarusier jämfört med många andra nationaliteter kan förklara varför det inte hänt tidigare med tanke på liknande revolutioner; i Ukraina, Georgien, Armenien.

– En del av sovjetrepublikerna, sådana som Estland, Lettland och Litauen hade det bättre före den sovjetiska perioden, men jag tror inte att det finns i det belarusiska medvetandet att det var bättre förr, säger slavisten. Hos många associerades den sovjetiska tiden med landets industrialisering. En annan sak värd att nämna är att i propagandan, eller minneskulturen, har man fått lära sig att alla som led och dog under andra världskriget inte dog för hemlandet i
sig, utan för den sovjetiska saken.

Med viss försiktighet lägger professorn till ännu en orsak till varför det dröjt med revolution i Belarus, nämligen Lukasjenkas utbredda popularitet, tidigare. Den hölls vid liv med hjälp av ett transfereringssystem, ett bidragssystem som syftade till att minska fattigdomen i landet. Men
det var för 26 år sedan då Lukasjenka valdes till Belarus första president. Idag ser situationen helt annorlunda ut, och det finns ingen tvekan om att makten befinner sig i en djup kris. Det belarusiska folket vägrar att erkänna Lukasjenka som legitim president och ser Svjatlana Tsichanouskaja som den riktiga valvinnaren.

Det gör även de flesta belarusier bosatta i Sverige, enligt konstnären Ludmila Christeseva vars målning ”Himlen över Belarus” nu hänger i Svjatlana Tsichanouskajas tillfälliga residens i Polen. Det 100 x 100 cm stora konstverket färdigställdes under Ludmilas tidigare performance tillägnat presidentkandidatens födelsedag då flera belarusier erbjöds att fylla i den blåa himlen. Målningen skickades sedan som ett ”vykort” till Tsichanouskaja.

Konstnären själv ser ett starkt samband mellan ett kulturellt uppvaknande och politisk instabilitet – något som, enligt henne, inte är unikt just för Belarus:

– Konst, musik och litteratur fyller en mycket viktig uppgift att avspegla sin samtid. Tänk, till exempel, på den upproriska modeskaparen Vivienne Westwood med sitt manifest för aktivt motstånd mot propaganda; eller Pussy Riot som har tillfört en digital revolution och vände världens blickar mot absurditeter i Ryssland.

Professor Bodin håller med att Belarus inte är unikt i detta avseende och påminner om den ryska litteraturen under sovjettiden, en epok som gett mänskligheten otaligt många mästerverk:

– Det fanns knappt några möjligheter att överleva som fri författare eller fri konstnär. Men ändå så fanns det poeter som Osip Mandelstam, Boris Pasternak, Anna Akhmatova… De skapade tillsammans ett alternativt land, en republik vid sidan om det sovjetiska förtrycket.

För den belarusiska kulturen, på samma sätt som för den ukrainska, finns det fara i att bli nationalistisk. En sådan skiftning skedde i den ukrainska litteraturen, då många författare började tala om ”den ukrainska jorden”. Per-Arne Bodins förhoppning är att konstvärlden i Belarus inte begränsar sig själv genom att välja försvaret av den nationella saken som sin huvuduppgift. Just därför ser han positivt på sådana konstnärliga aktioner som detta extravaganta konstverk uppfört på Östermalm.

Du kan också läsa artikeln i denna PDF

LÄS MER